Stig och Anita Wagenius bor i ett hus i Storsjö som kallas Garaget. Det var ett bussgarage som tillhörde Anitas far som hade ett åkeri på gården Västhögen som ligger mittemot deras hus.

Stig föddes 1940 i Ljungdalen på gården Söder som ligger på vägen mot Skärkdalen. Hans föräldrar var Carl och Ida Wagenius som också var födda i Ljungdalen och drev ett småjordbruk med kor och några andra djur.

Mamma Ida var fram till 50-talet växeltelefonist och hade Ljungdalens första telefonstation hemma i huset dit man ringde och beställde samtal och som sedan kopplades fram manuellt. Pappa Carl jobbade också i skogen och körde maskiner åt Vägverket.

Efter att Stig gått sju år i skolan började han också som 15-åring att jobba i skogen.
– Det blev bara så, säger Stig. Det var nästan det enda jobb man kunde ha om man skulle bo kvar i sin hembygd. Annars flyttade ju de flesta.

Stigs far hade två hästar som arbetade i skogen och Stig fick vara med att köra häst i skogen åt en morbror och dra stock på vintern. Hästarna bodde i stall vid skogskojorna i skogen.
– Det var lite långsamt att bo i skogskojor, minns Stig. Man hade en batteriradio där man lyssnade på nyheterna men när den vreds av så la sig alla för att sova. Man var ju lite trött.

Stig fick även som ung jobba med sin morbror som var med och byggde semesteranläggningen Postvallen ovanför Ljungdalen.

När Stig var 17 år fick han även jobba med flottning. Man följde virket från Ljungdalen ner till Åsarna under våren.
– Då jobbade jag både pingst och midsommar och tjänade 3800 kronor på en månad med all övertid.

Sedan köpte Stig en egen begagnad bandtraktor med vinsch som man kunde vinscha in virket med. Det var i början av 60-talet då man började använda vanliga jordbrukstraktorer i skogen istället för häst.
– Eftersom jag hade band på min traktor fick jag köra och packa snön så att det blev vägar för traktorerna att komma fram.

När Stig träffade Anita flyttade han till Storsjö. De bodde i början i lärarbostaden i byn och de gifte sig 1965 och har nu tre barn; Lasse, Britta och Anders.

Stigs svärfar Albert Eriksson som hade ICA-affären i byn köpte 1965 in kanadensiska skotrar av märket Ski-Doo. Sedan var det en företagare i Östersund som startade tillverkning av svenska skotrar i Morgongåva av märket Sno-Tric med en tysk motor som Albert sålde.
– Då åkte vi buss till Tyskland tillsammans. Det var min första utlandsresa.

Stig har varit egen företagare i 35 år. När Stig i början köpte sina maskiner gick SCA i borgen för de lån man var tvungen att ta. Det var stora investeringar som annars var väldigt riskfyllda om man inte hade garanterade jobb i skogen.
– I början kunde man klara sig och köra ensam men sedan vart det sänkning på ackordsjobb så då var man tvungen att anställa någon och köra skift.

Men det var ett ganska stillasittande liv att köra skogsmaskin. Det var flera som fick ont i ryggen.
– Om man hade ett rörligt friluftsliv på fritiden så klarade man sig bättre, menar Stig.

Att jobba i skogen innebar att Stig var borta mycket under veckorna och fick åka 10-15 mil för att komma fram till den aktuella platsen där hans maskiner stod. Han hade en bostadsvagn som han bodde i och en verkstadsvagn
– Då låg man ute flera veckor när det var så långt. Det fungerade. Man visste inget annat.

På frågan om det varit ett bra liv att jobba i skogen svarar Stig:
– Ja, jag vill inte byta. Jag ångrar inte mitt val av jobb. Det är klart att det kunde vara lite jobbigt. Men man blir van. Jag har aldrig haft något problem med ensamheten fast man mest sitter ensam i sin maskin.

Stig har heller aldrig haft någon lust att flytta till en lägenhet i en stad.
– Jag tror inte att jag skulle överleva länge om jag bodde i en stad.

De har jämthundar och är som alla andra med och jagar, vandrar med hundarna och fiskar.
– Det har varit jakt och fiske så länge jag minns.

Stig tror att alla som vill kan klara att bo i Storsjö. När jobben i skogen förvunnit så har den ökande turismen skapat jobb för händiga snickare eller de som har maskiner.

Det bästa med Storsjö tycker Stig är sammanhållningen.
– Det är bra i Ljungdalen också fast det var länge sedan jag bodde där. Ibland ser man hur vackert det är här. Man blir annars lätt hemmablind.

Från köksfönstret ser Stig Höggrensvålen och Lillvålen.
– Jag ska nog inte flytta härifrån, skrattar Stig.

Get the future of podcasts.