Den här intervjun görs utomhus i mitten av juli 2020 i det fina nya utomhusrum med myggnät som precis blivit färdigställt av en svärson till Lilly och Stig Pålsson i huset bredvid.

Erik Kilberg bor själv i det blåa ursprungliga huset på den gård som kallas Äggebacken (uttalas Ejjebacken i Storsjö). Erik är född 1931 i Vemdalen och lärde sig åka skidor tidigt eftersom han hade ca 3 kilometer till skolan.
– Vi var en syskonskara på nio stycken och vi fick alla börja arbeta direkt när vi hade gått ur skolan, berättar Erik.

Han gick sammanlagt sex år i skolan. Först fem år och sedan ett fortsättningsår. Som många andra var han glad att få sluta i skolan och börja jobba i skogen tidig ålder.

– Det var skogsarbete som gällde och då fick man börja som huggare. För det var ju inte lätt för våra föräldrar att försörja en sån stor syskonskara, menar Erik. Det kostade att studera och det hade föräldrarna inte råd med.

Alla Eriks bröder fick börja jobba i skogen och hans systrar fick ta jobb hos någon familj på någon gård och hjälpa till i hemmet när de gått ut skolan.

I Vemdalen hade familjen en sätervall. Där fick hans mor lite ledigt från småbarnen och vara själv på vallen. Då fick någon av de äldre syskonen passa Erik som är nummer sju i ordningen. Ibland fick barnen vara med och hjälpa till med livet på sätervallen.
– Det var ju ett underbart liv! säger Erik. Det fanns en bäck som rann i närheten av vallen och där var man ju och fiskade förstås.

Genom sin kamrat Vidar Liljemark kom Erik till Storsjö
– Vi tävlade tillsammans på skidor på den tiden och vann en del tävlingar. Vidar föreslog att jag skulle flytta hit för här fanns ju också skogsarbete.

Erik flyttade till byn 1958 och bodde i början hos Vidar. Här träffade han sin fru Elsa (född Pålsson) som hängde med på någon skidtävling tillsammans med Vidar. Erik fick jobb som huggare på SCA och från början använde man bara sågsvans och barkspade innan motorsågarna kom på 60-talet. Ett mycket tungt arbete.
– Jag var manuell huggare hela tiden fram till min pension. Det var ett fritt och friskt liv! säger Erik. Man fick gå och komma när man ville och behövde inte passa någon klocka. Men det var ju inget jobb man blev rik på. Men det fanns ju inget annat jobb att få här på landsbygden.

De första motorsågarna var väldigt stora och tunga och spydde ut mycket avgaser. Erik tyckte ändå att det var en väldig lättnad när motorsågarna började användas.
– Men i längden var det nog ett fördärv för oss arbetare för man blev ju ganska förstörd i både lungor och armar. Det blev ju vibrationsskador och elände!

När skogsmaskinerna kom blev många av huggarna permitterade.

Som huggare bodde man i skogskojor tillsammans med andra huggare och hästkörare och var endast hemma på helgerna. På en del kojor fanns det speciella kockor som lagade mat.
– Det fanns inte kockor på alla utan då fick man laga maten själv. Det blev korv och fläsk och pannkaka, minns Erik.

Under sommaren gjorde man uppehåll i skogsarbetet för att få tid att sköta jordbruket hemma med slåtter och djur.
Erik och Elsa bodde tillsammans med Elsas föräldrar Jon och Kerstin Pålsson som hade en gård med 4-5 kor.
– Vi bodde tillsammans ändå tills de gick bort. Mina svärföräldrar var underbara människor! minns Erik.

Jon Pålsson jobbade också som skogsarbetare men var anställd på Viftavarv och Erik på SCA så de jobbade inte i samma lag. När Erik och Elsas två barn föddes fick de ju hjälp med barnvakt. Ingrid föddes 1961 och John-Erik 1962. Elsa jobbade en period på den Konsumaffär som fanns tidigare då det fanns två affärer i byn.

Trots att de var sex personer som bodde i huset hade Eriks svärmor Kerstin inneboende. En Konsumföreståndare fick bo i ett av rummen uppe. Man gjorde vad man kunde för att få hushållsekonomin att gå ihop.
– Vi lade nät i sjön, jagade och plockade bär. Men det var ett härligt liv, tycker Erik.

På gården mittöver vägen byggde Elsas bror Stig Pålsson och hans fru Lilly sitt eget hus och de fick fyra barn.
– Barnen är i stort sett jämngamla och den här gården blev en samlingspunkt för alla andra barn.

Nyligen bodde Erik och hans fru Elsa ett tag på ett äldreboende i Åsarna men de flyttade tillbaka till Storsjö förra sommaren.
– Nej, jag trivdes inte så bra där. Jag kände mig så instängd på hemmet. Man skulle ha hjälp ut och med hissen innan man kom ner på barmark. De är ju bara gammalt folk här sa jag, skrattar Erik.

Sedan tre månader tillbaka är Elsa på ett särskilt boende i Svenstavik. Erik bor nu själv på undervåningen och får hjälp med mat och omvårdnad av hemtjänsten i Storsjö flera gånger om dagen.
– Jag är nöjd med hemtjänsten här! Här kan jag gå och komma ut precis när jag vill. Men det är lite tomt nu när Elsa for till Svenstavik.

Erik försöker gå ut och gå en sväng varje dag.
– Man måste röra på sig. Lägger man sig så blir man liggandes – särskilt när man är så gammal.

Förut såg man sjön från huset men nu har det vuxit upp så mycket träd runt gården.
– Vi ser lite av Helags och Ljungdalsfjällen och ner mot Lunndörrspasset. En utsikt som man inte tröttnar på.

Hans kamrater Vidar och Folke kommer ofta och hälsar på när de tar en runda med bilen.
– Ja, de är helt underbara. Båda är väldigt duktiga på att berätta historier, tycker Erik. Jag är ingen bra historieberättare och några jakthistorier vill man ju inte berätta för allmänheten, säger Erik och ler.

Han tycker att det är roligt att det nu har kommit fler unga barnfamiljer till Storsjö.
– Man vill ju att folk ska flytta tillbaka men det finns ju inte arbete till alla som vill bo här. Det är ju positivt att fler har hittat nya sätt att försörja sig.

Get the future of podcasts.